Crazy bitches in masks

Läs Hanna Hannes Hårds intervju med mig och Sofia på Queertopia! Tomas Gunnarsson, Genusfotografen, har tagit grymt fina bilder på oss och Lovina, en annan Dotterbolagare från Sthlm som vi träffade på festivalen, i våra Pussy Riot-masker. De sistnämnda är gjorda till stöd för dem fängslade medlemmarna i den ryska, feministiska punkgruppen Pussy Riot (som en kan läsa mer om här: http://www.swissinfo.ch/eng/news/international/Russia_extends_jailing_of_Pussy_Riot_activists.html?cid=33154562).  

Jag har haft så många tankar och upplevelser de senaste fyra dagarna. Just nu har jag inte möjlighet att göra en uttömlig analys av allt detta, vilket är vad festivalen egentligen förtjänar. Istället försöker jag mig på en sammanfattning av mina funderingar och känslor, med hopp om att kunna vidareutveckla mina tankegångar senare.

Queertopia var tankeväckande och fett och vackert och lite sorgligt. Det är den i särklass tryggaste och finaste festival jag har varit på. Ändå är det ännu inte en plats som är tillgänglig och säker för alla. Vithets-, ålders- och funkionalitetsnormer framförallt förhindrar Queertopia från att vara det utrymme jag vet att det skulle kunna vara: Ett vackert och fullständigt säkert sammanhang för alla.  En viktig och hoppingivande sak att komma ihåg är dock att festivalen skapas av alla oss som deltar. Varje år möjliggör stora förändringar. En av de största nyheterna i år var förbudet mot alkohol på området, något som inte kan beskrivas som annat än högt uppskattat av deltagarna, även dem som inledningsvis var skeptiska till det. På stormötet tidigare idag (festivalens sista dag 2012) framkom också önskemål om att i ännu högre grad riva ner gränserna mellan besökare, volontärer och anordnare. Att besöka festivalen skulle då innebära att vara delaktig i att hjälpa till på den.

Detta var första gången jag besökte Queertopia, men jag har blivit fullständigt kär i projektet och dess potential som säkert space och stor kulturgåva. Jag har sett fantastiska band, gått på utmanande och grymma workshops, träffat en massa människor och bekräftat att jag inte behöver alkohol för att dansa mig in i en alldeles sanslös, hänförd upplevelse av kontroll. Det enda jag behöver är fet musik, viss vrede som måste ut, hopp, önskningar och en massa fantastiska queers omkring mig.

Det jag känner är viktigast nu: Vithetsnormerna och de övriga maktstrukturerna måste adresseras konstruktivt för att festivalen ska vara hållbar. Och också, att jag önskar att alla ni som ordnade årets festival kan simma runt och njuta av allt som gick så bra. Ni har skapat något mycket, mycket värdefullt. Låt oss glädjas som fan över det och, efter återhämtning, reflektion och vila, inleda arbetet för att det här projektet ska förbli värdefullt, ska bli ett löfte som infrias.

Intervjun med Sofia och mig hittar ni här:


http://www.queertopia.nu/?p=2062

(Sofia, jag och Lovina, fotograferade av Tomas Gunnarsson. Kolla in hens arbete på www.genusfotografen.se.)

Queertopia

Nu ska jag sprida konst och kärlek under Dotterbolagets fana. Ska också uppleva och lära mig massor. Jag åker till Queertopia 2012 i Nyköping tillsammans med Julia Mogensen och Sofia Lindh. Vi ska hålla bildskaparverkstad, träffa människor, stå till deras förfogande, heja på dem och glädjas åt allt sjukt och vackert de kan åstadkomma med pennor, papper, bildutklipp, sax och klister.

Festivalen är inne på sitt tredje år och håller på torsdag 19/7 till söndag 22/7.  Jag tror att du borde åka dit.

Puss!

http://www.queertopia.nu/?page_id=1260

Hjältinneprojektet: Sneak Peak 2

Knivbärerskan

En nästan färdigredigerad bild tillhörande omgång 2 av Hjältinneprojektet. Bakgrunden ska jämnas färgmässigt, så att den mörka "randen" längst ner till vänster försvinner. Högerklicka och öppna bilden i ny flik för att kunna zooma in.

Förresten lyssnar jag på senaste "Godmorgon Världen" i P1 just nu och tydligen tror en majoritet av amerikanska befolkningen på den amerikanska drömmen, dvs att om du jobbar hårt kan du nå längre ekonomiskt och socialt än dina föräldrar gjorde. Detta trots att forskning visar att den ekonomiska rörligheten i USA är trögare än i jämförbara industriländer, som Sverige. Och trots att ojämlikheten i det amerikanska samhället är större än historiskt någonsin.  Ja vad va det vi sa kanske en skulle vilja säga, om en inte var så upptagen med att tycka att det hela är sorgligt.

Alison Bechdel sa

I en intervju med anledning av hennes nya bok "Are You My Mother?" sa den fantastiska serieskaparen Alison Bechdel så många bra saker, att jag måste citera henne vidare:

"I do feel that I’ve silenced my internal critic to a large degree. It’s still there but I’m allowing myself to talk over it more and more, for better or for worse. A lot of the time I feel like I’m just spewing bullshit, but at least I’m speaking out loud."

"...people are obsessed with their families. Even in functional families, which I’m getting very interested in. Some families really work—I want to learn about how that happens and what it looks like. But most people are oppressed in some way or other by their family’s expectations, by their parents’ psychological issues, by any number of things. And it holds us back, it limits who we can be in the world. We’re so consumed with our personal problems that we’re not doing more important things. I mean, who am I to talk? All I do is sit in my basement making notes about my therapy sessions. But I want us all to be autonomous and think for ourselves and do the things we’re good at, and I think that’s much more the exception than the rule for people. "

Hela intervjun kan läsas här:

http://www.theparisreview.org/blog/2012/05/09/alison-bechdel-on-%E2%80%98are-you-my-mother%E2%80%99/

Eden Musée 39-52

Jag blev färdig med fanzinet Eden Musée 39-52 strax innan skolavslutningen. Det är en del av Kolbeinn Karlssons fanzineprojekt runt det gamla vaxkabinettet Eden Musée, som en gång låg i New York. Själva muséet är sedan länge försvunnet, men genom Kolbeinns försorg kan man åter besöka den här platsen, återskapad av tecknare och författare fritt efter ett originalutställningsprogram inköpt ett antikvariat på Island.

Varsågoda och stig på. (Öppna bilderna i nya flikar för att kunna zooma in.)

Entré

Vestibulen

Whipping Post

Pope Pius X Lying in State

First National Bank

Assasination of President McKinley

Prominent People of the Day

George Washington

(the Destruction of the Cherry Tree)

The Bomb Throwers

We'll Surely Be Too Late At The Opera

The Sleeping Guard

Little Baron Snooky Oogum 

The Giant Baptiste Hugo

Lady Little - The Dolly Lady

Betraktarna 1

Betraktarna 2

Hjältinneprojektet: Tjuvkik omgång 2

 Det flytande barnet.

Först ut i hjältinneprojektets andra omgång med bilder. Från hela mig till alla er.

Att göra en Kara Walker

Kara Walker är en amerikansk konstnär som gör (främst) enorma väggsiluetter som visar scener från den amerikanska södern under tiden innan och under det amerikanska inbördeskriget. En kan säga att hon porträtterar det jäsande kollektiva undermedvetna hos Söderns invånare och deras yttre, reella verklighet på samma gång (om nu en distinktion kan göras), båda genomkorsade av rasistiska, sexistiska och klassmässiga maktstrukturer och fyllda av obehagliga impulser, våld, beroende och sexualitet.

Det kan se ut så här:

(Milk and Bread av Kara Walker.)

Verket ovan har bl.a. visats i Sverige på Wanås 2008 då jag arbetade där under utställningen "Förlust". Det imponerade mycket på mig, så jag började gräva djupare i Walkers konstnärsskap. Hon gör dramatiska och inspirerande verk med många lager av betydelser och är en av de bildskapare som har påverkat mina serier mest.

Under vårterminen här på Serieskolan växte mitt intresse för att prova att använda siluetter i serier.  I samband med uppgiften att göra 24 timmars-serier som Rob & Bob gav oss testade jag äntligen på det. Det resulterade i fanzinet "Hände i skogen" (som kan beställas av mig för 30 :- + porto). 

Min siluettvärld är koncentrerad kring just Skogen, en plats där olika gestalter rör sig och kommer i konfliktladdade möten med varandra. Karaktärerna däri är själviska, brutala och fulla av låga, omdelebara känslor. Det är som om en brutit upp en människas inre och rensat bort allt annat än det som är brist på verklig empati med andra. Som om alla försök hos en varelse att verkligen respektera och nå fram till en annan har satts ur spel. 

Nu till slututställningen ville jag ta världen i Skogen och föra upp den på väggen, i större storlek, precis som Kara Walker gör i sina installationer. Det lyckades och nu sitter en sådan väggillustration och pryder Serieskolans entré som en lätt obehaglig och gravt överdimensionerad välkomstskylt.

Material:

- En utskrift eller grundbild av din teckning (denna ska sedan kalkeras av på OH-papper).

- Svart kartong 100 x 70 cm (grundplåten till figurerna, vilka alla skulle få plats i sin helhet på en enda pappersbit var. Figurernas maxstorlek var alltså 100 x 70 cm).

- Bomullsvantar (så att du inte förstör kartongerna med kladdiga fingeravtryck eller fettfläckar + att det kan skydda dina händer om du har torr hy - papper stjäl nämligen fukt och fett från den). 

- Sax (att klippa ut figurerna med).

- Papperskniv (att skära ut detaljer i figurerna med).

- Ljusa färgpennor (att teckna en spegelvänd bild av figurerna på den svarta kartongen med).

- Måttband (använd inte linjal eller tumstock, måttbandet som går att vika och kasta ihop i en hög hursomhelst är så bekvämt att arbeta med + att själva momentet att sträcka ut det under mätningarna gör att en känner sig viktig av någon anledning, alltså rekommenderar jag det både för lustkänsla och bekvämlighet).

- Stege (bilden blev stor mycket stor). 

- OH-apparat (att projicera upp bilden på väggen med).

- OH-papper (att kalkera av bilden på, så att den sedan skulle kunna projiceras på väggen).

- Pennor som fäster på OH-papper.

- Frystejp (att fästa pappersbitarna på väggen med).

Så här var min arbetsprocess:

1. Mäta upp väggen i entrén där bilden skulle sitta och göra en skalenlig avritning av denna på ett A3-papper. Denna avritning använde jag sedan som skissunderlag.

2. Göra en färdig bild som jag ville använda och som utställningsgruppen i min klass kunde godkänna:

(Tack till Ellen Ekman och Josefin Svenske för fin feed-back!)

3. Köpa svart papper. Det blev 4 st 100 x 70 cm-kartonger från Matton i Malmö. Jag tror att de kostade typ 35 :- styck. Det fanns även ett billigare papper, men det hade en mer räfflad yta och jag ville ha en slät, så att pappret skulle smälta in i väggen. (Detta lyckades, btw, ganska många har sagt att det trodde att bilden var målad på väggen.) Storlek på pappret skulle i slutändan begränsa figurernas storlek, då jag ville att de skulle sitta ihop i ett stycke, så att varje figur var klippt hel och hållen ur ett och samma papper.

4. Kalkera av teckningen på OH-papper. Jag klistrade ihop två A4-OH-papper, så att jag skulle kunna kalkera bilden lite större, eftersom att så mycket detaljer gick förlorade annars. Pennor som fäster och torkar på OH-pappersplast är oftast ganska klumpiga.

5. Projicera upp teckningen på väggen och mäta upp rätt storlek, samt anteckna ett par mått för varje figur, så att jag alltid skulle kunna hitta vilket avstånd från väggen som OH-apparaten skulle stå om den behövde/råkade flyttas. Under det här momentet insåg jag att det var som jag befarat - trots att jag mätt och hållt på skalenligheten passade bilden inte helt in på väggen. Min lärare Josefin Svenske uppmanade mig dessutom att göra figurerna så stora som möjligt. Den storlek som vi båda gillade för flickan med körsbären och rådjuret fick som följd att hela bilden inte fick plats på den väggyta som den skulle vara begränsad till. Alltså valde jag att minska ner kvinnan med snaran, trädet och grenarna på bildens högra sidan. Detta var enkelt att göra genom att flytta OH-apparaten fram och tillbaka. I.o.m. att jag tog anteckningar för varje figurs mått innebar detta inget problem i vid bildens färdigställande.  

6. Projicera upp OH-bilden på det svarta pappret. På vår skola har vi en flyttbar whiteboard med massor av magneter på. Jag fäste upp pappret på whiteboarden med kanske tjugo magneter för att få det helt slätt. Sedan vände jag OH-bilden upp och ner, för att kunna teckna varje figur spegelvänd på det svarta pappret med en ljus färgpenna. Den sida jag tecknade på ville jag ju ha som baksida, så att det inte skulle göra något om jag ritade fel och så att jag inte skulle behöva klippa bort alla pennsträck. 

(Mäter för att kolla att storleken stämmer med dem mått jag bestämt tidigare.)

(Ritar upp flickan med körsbären. Detta arbetsmoment var fantastiskt kul! OBS återigen att OH-bilden är spegelvänd, för att undvika pennstrecksrester på framsidan av den färdiga illustrationen sedan.)

7. Klippa ut alla figurerna. Verktyg: Sax och papperskniv. Med saxen kunde det vara svårt att komma åt detaljerna, medan papperskniven (som jag använde till ögon, kvinnan-med-snarans mun och håligheten mellan hennes arm och snaran och håligheten inuti själv snaran) kunde ge oskarpa, dåliga kanter ibland. Dock är resultatet tillräckligt bra till de ljusförhållanden som råder i entrén + att folk står på någon meters avstånd och tittar på det. De kanter som blev lite trasiga märks inte alls av nu när det är uppsatt, utan allt ser slätt och fint ut.

(Hett tips: Plåstra om dina händer om du ska klippa lika mycket som jag. Det gör ont. Fort.)

8. Projicera upp OH-bilden på väggen igen i rätt storlek för de olika figurerna. 

9. Rulla ihop frystejp till små dubbelsidesklistrande plattor och fäst rikligt på baksidan av alla figurer. Moore is moore när det gäller tejp. Go crazy. Det är ju meningen att bilden ska sitta uppe. Dock: Vill du göra en finfinfin-supertjusig-überfancy konstvägg där pappersbitarna absolut måste sitta fullständigt platt mot väggen får du hitta på en egen metod, alt återuppfinna Kara Walkers. Resultatet av tejpuppsättningen är helt tillfredsställande just nu, tycker jag. Som sagt, många har trott att bilden varit målad. 

(Halva bilden uppe. Jag släckte ner projektorn mellan varven för att spara energi + slippa bli bländad när jag höll på att jobba mot väggen och slog på den igen varje gång en bit var färdigtejpad och skulle fästas upp.)

10.  Fäst varje pappersbit på rätt plats. Tryck, smek och banka fast dem på väggen så att tejpen sitter ordentligt.

(Varje bit på rätt plats. Som synes på den här bilden flyttade jag runt OH-pappret under arbetets gång för att varje del av teckningen skulle har rätt storlek och hamna på avsedd plats.)

11. Jäs. Klappa dig på axeln. Låt andra dunka dig i ryggen. Du är en Stor Konstnär. Du gör Livsviktig Konst. Alla ska vara tacksamma. Och så vidare. <3

  Viktiga tips som jag vill upprepa:

- Använd bomullshandskar för att skydda kartongen från fettfläckar. 

- Spegelvänd bilden när du ritar ut den på kartongen. 

- Testa papperskniv etc på en restbit kartong, så att du får in känslan för hur du ska skära och inte råkar förstöra några viktiga kanter i detaljer som ögon och munnar etc. 

+

Drick något varmt och gott!

Ha skoj!

Omge dig med människor som kan ge dig stöd och kärlek!

Puss!