måndag 23 september 2013
tisdag 10 september 2013
Abigail Adolfsson
Vi har fått skapa karaktärer och seriestrippar utifrån kontaktannonser de här två veckorna i skolan. Jag valde en kvinna som söker en man och som har helt fantastiska krav på hur han ska vara och förhoppningar om hur deras gemensamma tillvaro kommer att bli. Vill understryka att jag verkligen menar att de är fantastiska på riktigt, utan ironi. Jag tycker hon är modig och verkar vara en intressant person.
Utifrån hennes annons skapade jag Abigail Adolfsson.
Det här är första serien som hon kommer till liv i (en ofärdig renritning):
Vi har hållt på mycket med komposition och dylikt den här veckan och jag ska jobba vidare på det i den här seriestrippen. Men det känns bra att visa upp den så här på vår redovisning inför klassen imorgon. Överlag börjar jag bli mindre rädd för att visa saker som inte är helt klara eller visa upp saker som inte lyckades fullt ut. Det känns mer och mer som att det bara är positivt och generöst att bjuda in andra att begrunda dem tekniska detaljerna tillsammans med mig. Så får jag samma av dem.
Samtalen runt bilderna är bland det bästa jag vet. Det är de som gör det så himla värt att gå i skolan.
Utifrån hennes annons skapade jag Abigail Adolfsson.
Det här är första serien som hon kommer till liv i (en ofärdig renritning):
Vi har hållt på mycket med komposition och dylikt den här veckan och jag ska jobba vidare på det i den här seriestrippen. Men det känns bra att visa upp den så här på vår redovisning inför klassen imorgon. Överlag börjar jag bli mindre rädd för att visa saker som inte är helt klara eller visa upp saker som inte lyckades fullt ut. Det känns mer och mer som att det bara är positivt och generöst att bjuda in andra att begrunda dem tekniska detaljerna tillsammans med mig. Så får jag samma av dem.
Samtalen runt bilderna är bland det bästa jag vet. Det är de som gör det så himla värt att gå i skolan.
Kändis i apmask
Innan allt coolt jag har gjort i sommar kommer upp här måste jag visa mitt BALLA experiment från dagens photoshopklass. Den som kan gissa vem kändisen är får en klubba!
(Obs, ledtråd västerlänskt litteraturhistoria.)
Den som behöver mer hjälp kan kolla in den här:
Lycka till!
(Obs, ledtråd västerlänskt litteraturhistoria.)
Den som behöver mer hjälp kan kolla in den här:
Lycka till!
tisdag 27 augusti 2013
Hundra dagar senare eller någonting
Jag är alltså i Finland nu!
Den här sommarn har varit full av den där gröten som kallas jobb. Även av sol, som jag inte njutit så mycket av.
Njuta av mig ska alla mina trogna läsare (hoho) dock få, iom att jag ska börja skriva här igen lite så smått.
OCH UPPDATERA MED BILDER!!
Det har ju hänt en massa på den fronten då.
Den här sommarn har varit full av den där gröten som kallas jobb. Även av sol, som jag inte njutit så mycket av.
Njuta av mig ska alla mina trogna läsare (hoho) dock få, iom att jag ska börja skriva här igen lite så smått.
OCH UPPDATERA MED BILDER!!
Det har ju hänt en massa på den fronten då.
onsdag 12 juni 2013
Hej Malmöpolisen
Skrev denna text nu inatt, då det tidigare igårkväll skedde en helt sinnesjuk men tyvärr mkt vanlig grej i mina trakter:
Polisen griper en kille i Malmö, tar in honom i en pikétbuss, beter sig hotfullt och otrevligt, b la tar sönder hans hörlurar, på frågan om de ska slå honom svarar de "Nej, inte den här gången", kör iväg med honom till Åkarp (som ligger halvvägs till lund = ute på landet), DUMPAR honom där och kör iväg.
Träffade honom nere vid järnvägsövergången i Åkarp . Klockan var runt tio på kvällen. Han kom gående och talade med sin pappa i telefon, försökte beskriva var han var så att pappan skulle kunna komma och hämta honom. Frågade mig: "Ursäkta, men vet du någon adress här?" Jag frågade vart han skulle och han svarade att han skulle hem, att han hade blivit avslängd av polisen och inte visste hur han skulle komma hem. Och så berättade han alltsammans. Och vi gick hem till mig medan han väntade på sin pappa.
1. Han hade så många sådana här berättelser. Om vänner, folk han kände eller kände till, som blivit gripna och faktiskt slagna. Misshandlade av polisen. I den där bokskogen som Pantrarna för upprustning av förorten har beskrivit i någon krönika på ETC Göteborgs hemsida. Alltså, polisen plockar upp någon, tar den med sig ut i den där skogen, slår den och lämnar den.
2. Jag upplevde att han var så mån om att inte snacka skit om polisen, om att inte lägga fram något som skulle kunna misstolkas som en konspirationsteori, om att försöka vara nyanserad i sin beskrivning av dem.
3. Jag försöker föreställa mig att bli inplockad i en pikétbuss, ivägkörd, utlämnad åt beväpnade människor med tung trovärdighet i sahället som säger att jag inte kommer få stryk DEN HÄR GÅNGEN och dumpad i någon by ute på landet som jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. Jag försöker föreställa mig att jag skulle bli tvungen att berätta detta för en främling jag möter. Den smärtan. När en blir kränkt finns alltid rädslan att inte bli trodd, att det som har hänt inte ska erkännas utan förlöjligas eller misstänkliggöras. Jag föreställer mig att hade detta hänt mig hade jag kanske inte vågat berätta, för risken att bli betraktad som kriminell, farlig, som någon det var motiverat att göra så här mot. Framförallt om jag var på helt främmande mark och det var rimligt att anta att personen jag möter inte har samma erfarenheter som jag av att detta är något som sker ganska regelbundet. Framförallt om personer med mitt utseende ständigt pekades ut som just kriminella och farliga och hade sjukt mycket rasism riktade mot oss.
4. Jag försöker föreställa mig att detta händer någon av mina vita vänner med ljust hår eller mig själv (som är vit och har ljust hår, om någon skulle ha glömt hur jag ser ut). Jag försöker föreställa mig att jag går bredvid en främling i en främmande by och säger: "Det finns ingenting att göra, det är så här det är." Här någonstans blir det ett glapp i min fantasi. Här någonstans vill jag verkligen bara spy.
Hur slutade historien?
Den har inte slutat. Det är bara paus för natt. Paus för mig. Hoppas paus för den här killen. Hoppas han får sova inatt. Hoppas han inte mår skit, drömmer mardrömmar, har ångest.
Han sa att han skulle polisanmäla men inte trodde att det skulle ge någon som helst effekt.
Vi satt på min yttertrappa och väntade på hans pappa. Vi talade om pirayor, framtidsdrömmar, Falun och djur. Vi talade om jobb. Om utbildning. Så kom hans pappa och vi sa hejdå.
Jag önskar att jag tagit hans nr. Jag önskar att jag hade kommit ihåg att ge honom mitt nr.
Jag ringde polisen kort efter vi skilts åt och polisanmälde dem. Jag lärde mig en massa nyttiga saker av det. Bla att de MÅSTE skriva rapport om de gör den här typen av gripanden (fick jag reda på eftersom att jag frågade om det). Så även om inte han anmäler så BORDE det finnas en rapport att koppla ihop mitt vittnesmål med. Väl? Jag lärde mig också att det tydligen är så att de har rätt att omhänderta personer och forsla iväg dem från den plats där de gripits. Så länge de dumpas någonstans där det finns kollektivtrafik. Jaha. Men dåså. Då var det ju plötsligt helt rimligt att köra ut någon från Malmö till Åkarp,. Här finns ju trots allt både tåg- och bussförbindelser. Befälet in charge höll dock med om att det verkade som en onödigt lång bit att transportera någon. Och att det inte är ok att ta sönder någons saker eller säga att "denna gång får du inte stryk".
Händelser som denna sker hela tiden. I Malmö. I Sverige. Tex i Husby, efter allt vad jag har förstått. Det är inte sagor. Även om du inte har varit med om det själv så måste du förstå att det inte är sagor. Om du har varit med om det själv så lär du väl aldrig glömma hur jävla verkligt det är.
Polisen griper en kille i Malmö, tar in honom i en pikétbuss, beter sig hotfullt och otrevligt, b la tar sönder hans hörlurar, på frågan om de ska slå honom svarar de "Nej, inte den här gången", kör iväg med honom till Åkarp (som ligger halvvägs till lund = ute på landet), DUMPAR honom där och kör iväg.
Träffade honom nere vid järnvägsövergången i Åkarp . Klockan var runt tio på kvällen. Han kom gående och talade med sin pappa i telefon, försökte beskriva var han var så att pappan skulle kunna komma och hämta honom. Frågade mig: "Ursäkta, men vet du någon adress här?" Jag frågade vart han skulle och han svarade att han skulle hem, att han hade blivit avslängd av polisen och inte visste hur han skulle komma hem. Och så berättade han alltsammans. Och vi gick hem till mig medan han väntade på sin pappa.
1. Han hade så många sådana här berättelser. Om vänner, folk han kände eller kände till, som blivit gripna och faktiskt slagna. Misshandlade av polisen. I den där bokskogen som Pantrarna för upprustning av förorten har beskrivit i någon krönika på ETC Göteborgs hemsida. Alltså, polisen plockar upp någon, tar den med sig ut i den där skogen, slår den och lämnar den.
2. Jag upplevde att han var så mån om att inte snacka skit om polisen, om att inte lägga fram något som skulle kunna misstolkas som en konspirationsteori, om att försöka vara nyanserad i sin beskrivning av dem.
3. Jag försöker föreställa mig att bli inplockad i en pikétbuss, ivägkörd, utlämnad åt beväpnade människor med tung trovärdighet i sahället som säger att jag inte kommer få stryk DEN HÄR GÅNGEN och dumpad i någon by ute på landet som jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. Jag försöker föreställa mig att jag skulle bli tvungen att berätta detta för en främling jag möter. Den smärtan. När en blir kränkt finns alltid rädslan att inte bli trodd, att det som har hänt inte ska erkännas utan förlöjligas eller misstänkliggöras. Jag föreställer mig att hade detta hänt mig hade jag kanske inte vågat berätta, för risken att bli betraktad som kriminell, farlig, som någon det var motiverat att göra så här mot. Framförallt om jag var på helt främmande mark och det var rimligt att anta att personen jag möter inte har samma erfarenheter som jag av att detta är något som sker ganska regelbundet. Framförallt om personer med mitt utseende ständigt pekades ut som just kriminella och farliga och hade sjukt mycket rasism riktade mot oss.
4. Jag försöker föreställa mig att detta händer någon av mina vita vänner med ljust hår eller mig själv (som är vit och har ljust hår, om någon skulle ha glömt hur jag ser ut). Jag försöker föreställa mig att jag går bredvid en främling i en främmande by och säger: "Det finns ingenting att göra, det är så här det är." Här någonstans blir det ett glapp i min fantasi. Här någonstans vill jag verkligen bara spy.
Hur slutade historien?
Den har inte slutat. Det är bara paus för natt. Paus för mig. Hoppas paus för den här killen. Hoppas han får sova inatt. Hoppas han inte mår skit, drömmer mardrömmar, har ångest.
Han sa att han skulle polisanmäla men inte trodde att det skulle ge någon som helst effekt.
Vi satt på min yttertrappa och väntade på hans pappa. Vi talade om pirayor, framtidsdrömmar, Falun och djur. Vi talade om jobb. Om utbildning. Så kom hans pappa och vi sa hejdå.
Jag önskar att jag tagit hans nr. Jag önskar att jag hade kommit ihåg att ge honom mitt nr.
Jag ringde polisen kort efter vi skilts åt och polisanmälde dem. Jag lärde mig en massa nyttiga saker av det. Bla att de MÅSTE skriva rapport om de gör den här typen av gripanden (fick jag reda på eftersom att jag frågade om det). Så även om inte han anmäler så BORDE det finnas en rapport att koppla ihop mitt vittnesmål med. Väl? Jag lärde mig också att det tydligen är så att de har rätt att omhänderta personer och forsla iväg dem från den plats där de gripits. Så länge de dumpas någonstans där det finns kollektivtrafik. Jaha. Men dåså. Då var det ju plötsligt helt rimligt att köra ut någon från Malmö till Åkarp,. Här finns ju trots allt både tåg- och bussförbindelser. Befälet in charge höll dock med om att det verkade som en onödigt lång bit att transportera någon. Och att det inte är ok att ta sönder någons saker eller säga att "denna gång får du inte stryk".
Händelser som denna sker hela tiden. I Malmö. I Sverige. Tex i Husby, efter allt vad jag har förstått. Det är inte sagor. Även om du inte har varit med om det själv så måste du förstå att det inte är sagor. Om du har varit med om det själv så lär du väl aldrig glömma hur jävla verkligt det är.
onsdag 29 maj 2013
torsdag 16 maj 2013
Tillbaka från samtiden
Sedan jag skrev sist har jag:
- Renritat min novellett, så att den är nästan, nästan klar i svartvitt.
- Påbörjat arbetet med färgläggning av novelletten på riktigt (det är svårt).
- Fått ett nytt, coolt, hemligt betaljobb som serietecknare (mer info lär komma vart det lider).
- Sagt upp mig från en av mina arbetsplatser, då jag höll på att må mycket, mycket dåligt av att jobba kvar där. OBS känns mycket skönt.
- Varit på Stockholms Internationella Seriefestival med mitt gamla Serieskolannätverk Peppverket och sålt en massa av mina och mina vänners grejer.
- Planerat Dotterbolagsstorslagenheter.
- Haft seriehögläsning på Amalthea Litteraturfestival i Malmö med DB (det gick STRÅLANDE).
- Demonstrerat en hel massa (bla första maj välkommen kamp).
- Lärt mig starta en motorsåg!!!
Det sistnämnda är jag så jävla stolt över.
Kanske kan det bli mer aktivitet på bloggen nu mot sommaren? Allvarligt talat så har jag hållt mig ifrån bloggandet pga starka stresskänslor. Det är lite ömtåligt, det där. Så vi får se som sagt (fantastisk cliffhanger).
Här kommer en bild på en söt katt (skoja bara):
- Renritat min novellett, så att den är nästan, nästan klar i svartvitt.
- Påbörjat arbetet med färgläggning av novelletten på riktigt (det är svårt).
- Fått ett nytt, coolt, hemligt betaljobb som serietecknare (mer info lär komma vart det lider).
- Sagt upp mig från en av mina arbetsplatser, då jag höll på att må mycket, mycket dåligt av att jobba kvar där. OBS känns mycket skönt.
- Varit på Stockholms Internationella Seriefestival med mitt gamla Serieskolannätverk Peppverket och sålt en massa av mina och mina vänners grejer.
- Planerat Dotterbolagsstorslagenheter.
- Haft seriehögläsning på Amalthea Litteraturfestival i Malmö med DB (det gick STRÅLANDE).
- Demonstrerat en hel massa (bla första maj välkommen kamp).
- Lärt mig starta en motorsåg!!!
Det sistnämnda är jag så jävla stolt över.
Kanske kan det bli mer aktivitet på bloggen nu mot sommaren? Allvarligt talat så har jag hållt mig ifrån bloggandet pga starka stresskänslor. Det är lite ömtåligt, det där. Så vi får se som sagt (fantastisk cliffhanger).
Här kommer en bild på en söt katt (skoja bara):
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)