Ny musik och nya smygtittar

Två rutor ur novelletten. Pga siluetttekniken och vinkeln är den första är rätt otydlig för den som inte läst sidorna som föregår den. Men den visar jägaren som siktar med geväret. Det är en intressant grej med siluetter, att den tekniken i ännu högre grad ställer krav på att en planterar ut tydlig info till läsaren om en vill kunna brassa på med mer radikala perspektiv i dramatiska rutor. Har jobbat jättemycket med det i den här serien.

Förresten har den en titel nu, men jag tänker vänta lite med att gå ut med den.

Jag har hittat så mycket bra musik under veckan som gått. Min stora sorg, Silvana Imam, Pipilotti Rist och Kanyi.

Den jag var på Halloween

Skolans fotolärare Markku Nyytäjä tog de här bilderna på mig på Halloween. Jag hade fan en asbra skräckkostym. Och jag bar den i skolan hela dagen.

Jag samlar på utklädningskläder. Vill ha så många som möjligt.

Fria landets barn

För Silvana Imam.

Sin egen konst som en bor med, bråkar med, går vilse i, andas genom, som genom en gasmask (och vad skulle hända om jag tar av den, vad händer om jag är tyst, väljer tystnad, väljer att försöka lämna inga fotspår?).

Andras konst som gör allting för att en inte ska bli alldeles sinnesförvirrad, utlämnad åt sig själv, sin egen ensamhet, sin egen narcissism. Andras konst som en andas genom, som tvättar ens ögon, som spyr på en saker en inte ens förstod att en försökte hålla sig borta ifrån.

Jag jobbar med min novellett, trots att jag är sjuk. Färgläggningen är i sina slutfaser. Jag har ganska svårt att tänka, för jag mår verkligen inte bra. Men jag lyssnar på Silvana Imam.

Lesbisk skelettgudinna för Lilla Namo

Se bloggposten innan för förklaring.

Jag gör en kupp mot mitt eget akvarelltema och hyllar Lilla Namo med en lesbisk skelettgudinna.

Här kommer nästa grymma låt:

Röd flata för Lilla Namo

Läste massa puckokommentarer på Lilla Namos låt "Badman" på youtube.

Typ denna av senad saric:

"e du lebb ? "massa brudar ingen snabel " ???"

Och jag mest:

"Mmm, du känner dig väldigt ledsen nu för du misstänker att hon skulle kunna vara det? Så himla jobbigt för dig, stackars stackars lilla vän."

Och så spottar jag lite mer kvinnoälskande konst över världen. Rakt på senad saric mest arga ansikte. Hen behöver helt uppenbarligen någon sorts frälsning. Alla akvareller jag lägger upp nu är tillägnade Lilla Namo. Och alla tjejorna i dem är flator.

Folk skriver då mycket skit i kommentarsfältet på den här låten där de dumförklarar sig själva. Är så uppenbarligen vissas mest omhuldade lilla hobby. Andra plockar blommor och pressar dem mellan böcker. Tänk så olika vi kan vara.

Här är låten, lyssna på:

Puss!

Fröknarna

Från akvarellblocket.

Inför hennes födelsedag

Min lillasyster blir 13 på torsdag. Jag gjorde en hjältinnebild till henne, som jag tror att jag kan lägga upp här i smyg utan att hon ser det. Jag misstänker att hon inte läser min blogg, nämligen, så det borde vara okej.

Det var ett tag sedan det kom en hjältinna. Den här gången är de två i samma bild och de sjunger fram universum. (Bilden är ännu inte färdigbearbetad, så den som vill kan roa sig med att finna fem fel.)

Warsan Shire

Vi jobbar i Illustrator.

Jag formger en strof ur en dikt av Warsan Shire.

Rapport från Hanaholmen

 Några glimtar från helgen som gått och Nordiskt nätverksmöte om feministiskt serieskapande:

Jag höll föredrag om både mig själv och om Dotterbolaget. Var skakis men det gick bra. Aino Sutinen tecknade av mig och bilden (ovan) blev så fin!

Hon ritade också av Verna Kuutti, Kaisa Leka, Hanneriina Moiseinnen och Johanna Rojola på helt fantastiskt sätt:

Är så himla glad också för all god mat jag fick proppa i mig, generellt för alla grymma människor som var där och för att jag fick hänga med coola Rut Andersson  som tillsammans med sin lillebror Harry gjort strippserien "Söndagsbarn".


Nätverksmötet var:

En massa kvinnor i ett rum som pratade om sina serier, andras serier, hur fler kvinnor, flickor plus andra minoritetspersoner ska ta sitt rättmätiga utrymme (som är enormt) i seriebranschen samt hur seriebranschen generellt kan och måste växa.

Höra andra kvinnor prata om sin konst och typ få ont i magen för att jag blev så inspirerad.

Att försöka formulera inför en TV-kamera exakt varför Tobias Billström borde byta plats med Greenpeaceaktivisterna i Ryssland. Samt rita en teckning av honom där han sitter i en bur. 

Bli intervjuad tillsammans med Rut av (kändes det som) härligaste journalisten i svenskspråkig radio, Marit Lindqvist. In och lyssna på länken, vi säger så mycket smarta saker! 

Träffa Rut. Alltså, seriöst, hennes strippserie "Söndagsbarn" vill jag se i varje svensk dagstidning pronto!

Nätverksmötet var tyvärr inte:

En plats som bjöd in rasifierade serietecknare eller fokuserade på frågor kring ras och klass i seriebranschen på ett tillräckligt starkt sätt. Detta är mitt fel liksom de övrigas som var där eller var involverade i organiseringen. Vi skapar ett vitt rum och hoppas att vi ändå ska kunna tala om ojämlikhet och ojämställdhet i vår bransch på ett vettigt och konstruktivt sätt. Jag har varit i så många sådana sammanhang. Den här gången blev den sorgliga bristen i det hela så tydlig. Vi har ingen rätt att fortsätta så här och det finns ingen anledning att göra det heller. Seriefolk i Finland har tagit initiativ till ett feministiskt utvecklingssamarbete mellan de nordiska ländernas seriebranscher. Det känns fucking fantastiskt. De människor som redan är involverade är eldsjälar, som kommer att uträtta stordåd. Men det finns det fler människor som håller på att göra, bla dem som är involverade i Tusen Serier. Och jag tror inte på en feminism som inte engagerar dem.

Makt behöver flytta på sig. Vi behöver röra på oss. Hur långt har vi kommit nästa gång vi samlas och vilka är med oss då?

Puss och kram!

 

Damen i skogen

Ännu en dam i en skog. Den här gången lite Dunderklumpen-style (alltså det här med teckning i foto). Jag blev alltid så förvirrad och illa berörd av det som barn, klarade liksom inte av fusionen mellan det ritade och fotografiernas "verklighet".

Det här är dagens och gårdagens photoshopövning, såsom den såg ut vid deadline. Börjar trivas mer med att färglägga i det här programmet nu. Och vi går igenom "non-destructive editing" och jag har redan glömt vad det kallas på svenska.

Nordiskt nätverksmöte om feministisk serieteckning 4-5 okt i Helsingfors

Nu på fredag och lördag ska jag kommer jag att medverka och föreläsa på nordiskt nätverksmöte om feministisk serieteckning i Helsingfors! Andra gäster är Rikke Bakman,
Rikke Villadsen, Kaisa Leka, Hanneriina Moisseinen och Rut Anderson. Vi kommer att ha panelsamtal och seminarier om allt från kvinnors och andra minoriteters positioner i de skandinaviska ländernas respektive seriebranscher, till kvinnor som serieläsare, till vad framtiden kan erbjuda oss och sky is the limit. Dessutom kommer mina och de andras serier att visas upp i en liten utställning som pågår från 4/10 till 24/11 på Hanaholmen Kulturcenter i Helsingfors.

Jag kommer att hålla en längre föreläsning om Dotterbolaget och en något kortare föreläsning om mig själv och mitt serieskapande.

Det kommer bli så grande alltsammans. Kom förbi om du skulle vara i krokarna. Alltsammans går av stapeln på Hanaholmen Kulturcenter. Tyvärr kostar det pengar att delta, 25 euro. Alltså lite över 200 kronor. Pengar och avgifter är alltid en spärr, alltid, alltid och det hindrar alltid några av dem med mest att säga och viktigast perspektiv från att kunna medverka. Vad ska vi göra åt detta, ladies and gentlehen? Är inte detta något att ägna helgen åt att prata om?

För den som vill se hela programmet, kolla här!

Hurra dagens photoshop

Sidoskissen som föddes under dagens lektion på Västra Nylands Folkhögskola.

Jag har aldrig tyckt om att färglägga i photoshop. Hej utmaning.

Ritualen

Ett gammalt collage som jag hittade på den externa hårddisken:

Abigail Adolfsson

Vi har fått skapa karaktärer och seriestrippar utifrån kontaktannonser de här två veckorna i skolan. Jag valde en kvinna som söker en man och som har helt fantastiska krav på hur han ska vara och förhoppningar om hur deras gemensamma tillvaro kommer att bli. Vill understryka att jag verkligen menar att de är fantastiska på riktigt, utan ironi. Jag tycker hon är modig och verkar vara en intressant person.

Utifrån hennes annons skapade jag Abigail Adolfsson.

Det här är första serien som hon kommer till liv i (en ofärdig renritning):

Vi har hållt på mycket med komposition och dylikt den här veckan och jag ska jobba vidare på det i den här seriestrippen. Men det känns bra att visa upp den så här på vår redovisning inför klassen imorgon. Överlag börjar jag bli mindre rädd för att visa saker som inte är helt klara eller visa upp saker som inte lyckades fullt ut. Det känns mer och mer som att det bara är positivt och generöst att bjuda in andra att begrunda dem tekniska detaljerna tillsammans med mig. Så får jag samma av dem.

Samtalen runt bilderna är bland det bästa jag vet. Det är de som gör det så himla värt att gå i skolan.
 

Kändis i apmask

Innan allt coolt jag har gjort i sommar kommer upp här måste jag visa mitt BALLA experiment från dagens photoshopklass. Den som kan gissa vem kändisen är får en klubba!

(Obs, ledtråd västerlänskt litteraturhistoria.)

Den som behöver mer hjälp kan kolla in den här:

Lycka till!

Hundra dagar senare eller någonting

Jag är alltså i Finland nu!

Den här sommarn har varit full av den där gröten som kallas jobb. Även av sol, som jag inte njutit så mycket av.

Njuta av mig ska alla mina trogna läsare (hoho) dock få, iom att jag ska börja skriva här igen lite så smått.

OCH UPPDATERA MED BILDER!!

Det har ju hänt en massa på den fronten då.

Hej Malmöpolisen

Skrev denna text nu inatt, då det tidigare igårkväll skedde en helt sinnesjuk men tyvärr mkt vanlig grej i mina trakter:

Polisen griper en kille i Malmö, tar in honom i en pikétbuss, beter sig hotfullt och otrevligt, b la tar sönder hans hörlurar, på frågan om de ska slå honom svarar de "Nej, inte den här gången", kör iväg med honom till Åkarp (som ligger halvvägs till lund = ute på landet), DUMPAR honom där och kör iväg.

Träffade honom nere vid järnvägsövergången i Åkarp . Klockan var runt tio på kvällen. Han kom gående och talade med sin pappa i telefon, försökte beskriva var han var så att pappan skulle kunna komma och hämta honom. Frågade mig: "Ursäkta, men vet du någon adress här?" Jag frågade vart han skulle och han svarade att han skulle hem, att han hade blivit avslängd av polisen och inte visste hur han skulle komma hem. Och så berättade han alltsammans. Och vi gick hem till mig medan han väntade på sin pappa.

1. Han hade så många sådana här berättelser. Om vänner, folk han kände eller kände till, som blivit gripna och faktiskt slagna. Misshandlade av polisen. I den där bokskogen som Pantrarna för upprustning av förorten har beskrivit i någon krönika på ETC Göteborgs hemsida. Alltså, polisen plockar upp någon, tar den med sig ut i den där skogen, slår den och lämnar den.

2. Jag upplevde att han var så mån om att inte snacka skit om polisen, om att inte lägga fram något som skulle kunna misstolkas som en konspirationsteori, om att försöka vara nyanserad i sin beskrivning av dem.

3. Jag försöker föreställa mig att bli inplockad i en pikétbuss, ivägkörd, utlämnad åt beväpnade människor med tung trovärdighet i sahället som säger att jag inte kommer få stryk DEN HÄR GÅNGEN och dumpad i någon by ute på landet som jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. Jag försöker föreställa mig att jag skulle bli tvungen att berätta detta för en främling jag möter. Den smärtan. När en blir kränkt finns alltid rädslan att inte bli trodd, att det som har hänt inte ska erkännas utan förlöjligas eller misstänkliggöras. Jag föreställer mig att hade detta hänt mig hade jag kanske inte vågat berätta, för risken att bli betraktad som kriminell, farlig, som någon det var motiverat att göra så här mot. Framförallt om jag var på helt främmande mark och det var rimligt att anta att personen jag möter inte har samma erfarenheter som jag av att detta är något som sker ganska regelbundet. Framförallt om personer med mitt utseende ständigt pekades ut som just kriminella och farliga och hade sjukt mycket rasism riktade mot oss.

4. Jag försöker föreställa mig att detta händer någon av mina vita vänner med ljust hår eller mig själv (som är vit och har ljust hår, om någon skulle ha glömt hur jag ser ut). Jag försöker föreställa mig att jag går bredvid en främling i en främmande by och säger: "Det finns ingenting att göra, det är så här det är." Här någonstans blir det ett glapp i min fantasi. Här någonstans vill jag verkligen bara spy.

Hur slutade historien?

Den har inte slutat. Det är bara paus för natt. Paus för mig. Hoppas paus för den här killen. Hoppas han får sova inatt. Hoppas han inte mår skit, drömmer mardrömmar, har ångest.

Han sa att han skulle polisanmäla men inte trodde att det skulle ge någon som helst effekt.

Vi satt på min yttertrappa och väntade på hans pappa. Vi talade om pirayor, framtidsdrömmar, Falun och djur. Vi talade om jobb. Om utbildning. Så kom hans pappa och vi sa hejdå.

Jag önskar att jag tagit hans nr. Jag önskar att jag hade kommit ihåg att ge honom mitt nr.

Jag ringde polisen kort efter vi skilts åt och polisanmälde dem. Jag lärde mig en massa nyttiga saker av det. Bla att de MÅSTE skriva rapport om de gör den här typen av gripanden (fick jag reda på eftersom att jag frågade om det). Så även om inte han anmäler så BORDE det finnas en rapport att koppla ihop mitt vittnesmål med. Väl? Jag lärde mig också att det tydligen är så att de har rätt att omhänderta personer och forsla iväg dem från den plats där de gripits. Så länge de dumpas någonstans där det finns kollektivtrafik. Jaha. Men dåså. Då var det ju plötsligt helt rimligt att köra ut någon från Malmö till Åkarp,. Här finns ju trots allt både tåg- och bussförbindelser. Befälet in charge höll dock med om att det verkade som en onödigt lång bit att transportera någon. Och att det inte är ok att ta sönder någons saker eller säga att "denna gång får du inte stryk".

Händelser som denna sker hela tiden. I Malmö. I Sverige. Tex i Husby, efter allt vad jag har förstått. Det är inte sagor. Även om du inte har varit med om det själv så måste du förstå att det inte är sagor. Om du har varit med om det själv så lär du väl aldrig glömma hur jävla verkligt det är.
 

Tystnad och buga

En hel sida ur novelletten. Färgläggning pågår.

Tillbaka från samtiden

Sedan jag skrev sist har jag:

- Renritat min novellett, så att den är nästan, nästan klar i svartvitt.

- Påbörjat arbetet med färgläggning av novelletten på riktigt (det är svårt).

- Fått ett nytt, coolt, hemligt betaljobb som serietecknare (mer info lär komma vart det lider).

- Sagt upp mig från en av mina arbetsplatser, då jag höll på att må mycket, mycket dåligt av att jobba kvar där. OBS känns mycket skönt.

- Varit på Stockholms Internationella Seriefestival med mitt gamla Serieskolannätverk Peppverket och sålt en massa av mina och mina vänners grejer.

- Planerat Dotterbolagsstorslagenheter.

- Haft seriehögläsning på Amalthea Litteraturfestival i Malmö med DB (det gick STRÅLANDE).

- Demonstrerat en hel massa (bla första maj välkommen kamp).

- Lärt mig starta en motorsåg!!!

Det sistnämnda är jag så jävla stolt över.

Kanske kan det bli mer aktivitet på bloggen nu mot sommaren? Allvarligt talat så har jag hållt mig ifrån bloggandet pga starka stresskänslor. Det är lite ömtåligt, det där. Så vi får se som sagt (fantastisk cliffhanger).

Här kommer en bild på en söt katt (skoja bara):

Kära mig och Beatrice Ask

Amat Levin tipsade på sin blogg om Alejandro Leiva Wengers jämförelse mellan reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris text "Bästa Beatrice Ask" och de på Johannes Anyurus "För vita svenskar är rasisten alltid någon annan" och en analys av varför Khemiris text blivit så unisont hyllad, älskad och delad av samma människor som inte spridit, uppmärksammat eller velat gå i dialog med Anyurus text. Läs här.

Tror att det är lätt att Khemiris text för många (vita) blir det sista förlösandet av känslor kring Reva och rasistisk profilering i Sverige idag och igår och imorgon. Den blir en samlingspunkt, en plats där folk kan få utlopp för sina frustrerade känslor, sin gnagande oro och omvandlas till goda antirasister igen, för att sedan gå vidare till andra tankar, andra "nyheter", andra politiska frågor. Därför är Leiva Wengers artikel så viktig, för att den pekar ut hur hyllningsreaktionerna från hela den vita kultursfären på Khemiris text tyvärr inte är konstruktiva för antirasistisk kamp. Är glad att den uppmärksammar mig på det, för jag hade inte sett igenom det själv. Jag hade gått runt med en känsla i kroppen av att något bra och viktigt hade hänt genom Khemiris text och känt mig förenad med andra människor genom den. Den fick mig att känna mig god. Och missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att den är fantastisk och viktig, jag är glad att jag fått läsa den och jag kommer att bära den med mig. Men den får inte bli slutet för vårt engagemang, varken gällande Reva specifikt eller antirasism i allmänhet.

Och vi måste återkoppla till de platser som gör ont, framförallt för oss vita att befinna oss på. Jag tror att verklig antirasism gör väldigt ont för oss som tillhör maktmajoriteten. Vi måste backa och vänja oss vid att våra röster inte hörs lika unisont, lika uteslutande, vid att det vi säger inte nödvändigtvis är fruktansvärt relevant och intressant, vid att de angreppsvinklar vi väljer gentemot rasism kanske själva bär på (eventuellt dold) rasism och behöver omprövas, vid att lyssna, vid att söka information självständigt och från källor vi tidigare inte brytt oss om. Vi måste vänja oss vid att vi är problematiska. Vid att vistas i sammanhang där vi inte utgör majoritet och inte heller tar upp en opropotionerlig del av ytan och talartiden. Vid att våra goda avsikter ibland är helt missriktade, poänglösa och kan bära på rasism i sig. Vid att inte ha något bekvämt språk för att tala om erfarenheter av rasism, eftersom att sådana berättelser gör något med vår jag-känsla, vi vet att det inte är vi som är utsatta och känner att det finns något riskabelt och märkligt obehagligt i att plötsligt inte vara det självklara subjektet. Det är som att dem samtalen, när de inte hålls med andra vita utan med people of colour och när de inte anpassas till oss och vår bekvämlighet, får oss att känna att det finns ett hot mot oss, ett imperativ: "Flytta på dig. Du ska flytta på dig." Och att rösten som säger det inte är vänlig. Den tillhör inte en person som gillar oss. Och det är någonstans där pudelns kärna är. För nej, den rösten har ingen anledning att gilla oss. Och det är inte dens antipati som är problemet. Den antipatin har uppstått ur vår ovilja och oförmåga att rannsaka och förändra oss själva. Ur att vi unnar oss att inte undersöka vår egen del i den rasistiska maktstrukturen som är en del av samhällskonstruktionen. Ur att vi får fördelar och accepterar dem, för att sedan tveka och tystna och ignorera, skratta bort eller håna dem som vittnar om att vi är priviligerade och att våra privilegium kommer på bekostnad av andras rättigheter och trygghet. På bekostnad av deras liv och hälsa, självsäkerhet och möjligheter.

Vi har fått så många chanser att välja annorlunda. Vi har fortfarande alla de där möjligheterna. Det är inte oss det är synd om. Det är inte synd om oss för att vi drar nytta av ett förtryckande system och att folk blir förbannade på oss för det och vill ställa oss till svars. Varför kräver vi i en sådan här situation att de ska tycka om oss? Varför är det vår respons? Sök emotionell näring och bekräftelse på annat håll. Våga lyssna och våga vara tyst och tänka efter. Våga också tala och ta intitativ i den antirasistiska kampen, men förstå att vi ingår i ett samtal med inte en utan miljoner (och globalt miljarder) människor som vi inte brukar lyssna på och att detta är deras rättighetskamp. Vi är alla en vit person som i egenskap av detta tillhör maktmajoriteten, även om vi också har andra tillhörigheter till grupper som är i maktminoritet. Att våra röster hörs är i sig inte att bryta status quo. Även om vi skulle säga bra saker. Även om vi menar väl. Och allvarligt talat, så är inte vår egen övertygelse om de två sakerna ett bevis för att vi på ett konstruktivt sätt bidrar till förändring. Och det gör ont. Våga låta det göra ont. Och förbli ödmjuk i det, bara för att vi känner smärta innebär det inte att spelbrädet plötsligt har förändrats och att det är vi som är utsatta.

Om du pallat läsa allt detta tycker jag att du ska läsa Leiva Wengers text nu.

Lektyr för hjärnan, själen, kampnerverna och empatin

Nya numret av Bang verkar ju hur bra som helst. Rekommenderar alla att läsa dem gratistexter som har lagts upp på nätet redan och sedan köpa tidningen om ni har möjlighet.

Den saudiska filmmakaren Haifaa Al Mansour intervjuas och tipsar bland annat om den här saudiska feministbloggen. Blev helt glad. Ännu en röst som hittat fram till mig. Från långt bortifrån, där svensk media endast har mycket sporadisk och vinklad bevakning. Och samtidigt från ett land där den nation jag tillhör har betett sig helt skrämmande verklighetsfrånvänt. (Ingen har glömt vapenfabriken än, I guess.)

Fick också äntligen läsa en text av Lidija Praizović, vilket jag velat sedan Camila och Mireya i en podcast diskuterade kontroversen kring hennes uppgörelse med den vit medelklasselit som i stort sett har monopol på elevplatserna på den prestigefyllda folkhögskolan Biskops-Arnö. Har inte kunnat få tag på den än, men kände mig därför så enormt treatad av att få läsa mailkonversationen mellan henne och Devrim Mavi. Djupt personlig, intelligent och utvecklande. Den känns som något en kan bygga hur mycket som helst på. Vill att sådant som detta ska utgöra grunden för en djupgående framåtrörelse. Tror det kan ta oss någonstans. Till viktiga, konstruktiva platser.

Vill bara ha pappers-Bang nu.

I Lund blåser vinden så hårt idag att det är svårt att röra sig framåt på gatorna på riktigt. Den kan nästan trycka dig bakåt.

Förra fredagen på 8 mars läste vi i DB-Malmö våra serier på Moriskan och det var fantastiskt, tack alla som kom och tack alla oss i DB-Malmö, kan få gåshud över hur bra det blir när vi göra saker ihop. Tack också Athena Farrokhzad för att du läste ur din nya diktsamling Vitsvit, var tvungen att knyta händerna så att det gjorde ont medan jag lyssnade på dig. Det var så stört bra.

Idag vill jag lyssna en massa på Alina Devecerski. Hon får mig att känna mig som att jag får patriarkatet att backa bakåt, snubblande. Lyssna en gång till på den här låten bara:

 

Din inbjudan med guldbokstäver (8 mars)

Fira 8 mars med Dotterbolaget på Moriskan i Malmö! 

Vi har gjort i ordning lyxiga banderoller, vimplar och flaggor som ligger redo att pimpas av just Dig. Inspireras av vår slagordsutställning för att gestalta ditt eget favoritfeministiska budskap. 

Som om inte detta vore nog kan du samtidigt lyssna till dramatiserade serier med högklassiga ljudeffekter av och med Malmös bästa feministiska seriekollektiv. Vi är den första akten på denna scen ikväll som sen gästas av bl.a. Gudrun Schyman, Amplify dot och Samba Furia. 

OBS! Kom i tid OBS! Du är extremt välkommen!

Rasskolan

Valerie Kyeyune Backström har dragit igång Rasskolan på sin i allmänhet jäkligt läsvärda blogg Falskheten! Rasskolan är en serie inlägg där rasism som strukturellt förtryck förklaras utförligt och pedagogiskt med hjälp av kunskap, levd erfarenhet, vass humor, vrede och bitande satir. In och läs, alla borde läsa! DET ANGÅR DIG OCH MIG OCH DU DÄR OCKSÅ. Detta är nödvändig folkbildning om ett av våra mest komplexa och vidriga förtryckssystem, som ständigt återskapas av oss (framförallt ca helt och hållet av oss vita) i våra privata relationer, inom organisationer, myndigheter och i lagstiftningen.

Som tecknare var ju förra året det år när rasism inom bildspråk, gestaltning av ras* och mångfaldsrepresentation i bild inte längre gick att undvika, även om en levde i förnekelsen att sådant inte spelar roll eller att rasism hör till en svunnen tid. Genom tårtdebatten, Tintindebatten, Lilla Hjärtatdebatten, pepparkaksgubbedebatten och slutligen Disneydebatten böljade argumenten fram och tillbaka mellan tryckfrihetsprinciper, rättighetsfrågor och frågan kring vad rasism och censur egentligen är. För första gången som jag kan minnas (obs jag är en ung människa på 23 år) så bröts hela det offentliga samtalet sönder av en ordentlig debatt om rasism, där också konflikten inte låg mellan Det Goda Samhället Med Samsyn På Vad Rasism Är Och Att Det Bör Bekämpas och Högerextremisterna/Sverigedemokraterna/de-outbildade-på-landsbygden-i-Skåne. Den låg istället som ett fult sår mitt ibland oss och blottade å ena sidan vreden hos främst en vit, dominant kultursfär som fått sitt tolkningsföreträde ifrågasatt och å andra sidan den hos framförallt people of colour (icke-vita, personer som upplever rasifiering) som utmanade de vedertagna idéerna om vad rasism är, var (och hos vilka) den finns och vad den får för konsekvenser.

Trots att förra året var obehagligt på många sätt (mordhot, vidrig nonchalans gentemot folks upplevelser av rasism etc) så är jag personligen ganska tacksam över att ha fått följa och delta i debatterna (dock ej de offentliga, är ej sådan kändis) och vad jag har lärt mig därav.

Dock, trots att detta var den ämnesfråga som jag i tecknarsammanhang för evigt kommer förknippa med 2012 så känns som att märkligt få vita tecknare (bla jag själv) har uttalat oss i frågan. Jo, jag vet att det var ett antal tecknare förutom Stina Wirsén (skaparen av barnbokskaraktären Lilla Hjärtat) som deltog i den offentliga debatten (bla Johanna Rubin Dranger med dessa läsvärda artiklar 1 och 2), men vi är ju så många fler som arbetar med det här. Att skapa bilder. Och yes, vi är många fler som är intresserade av rättvisefrågor och hur strukturella förtryck tar sig uttryck och bekämpas. Så vi borde inte förbli tysta och undvika att ta den här debatten, även om det kräver mycket självrannsakan, analys av det egna yrket och av frågan om rasism att göra det. Då tiger vi ju ihjäl ett av de viktigaste samtal vi skulle kunna föra som konstnärer och aktivister i vår tid. Please let's not do that.

Jag vill inte göra det. Så jag lovar att återkomma och från mitt håll bena i det här.

Kramen!

/

Saskia

*använder här begreppet "ras" i bemärkelsen "ras som social konstruktion" och utgår alltså ifrån att raskategorier såsom vit, latino, svart etc är sociala konstruktioner på samma sätt som könskategorierna man och kvinna är det. Dessa konstruktioner är i högsta grad en del av hur vi förhåller oss till och bedömer varandra, medvetet eller omedvetet. Vilken kategori du inskrivs i av dig själv och andra påverkar också radikalt hur du bemöts i samhället, av myndigheter, i en position som arbetssökande etc etc i hundra år av konsekvenser. Att ras är en social konstruktion som vi hierkiskt organiserar samhället efter innebär alltså att 1, det finns inga biologiska, naturliga raser + 2, att de här klassificeringarna spelar en akut roll i våra dagliga liv. 

En bit ur saligheten

Här är ett till utdrag ur färgläggningsskissandet på mitt Stora Projekt:

Alltså det går ändå framåt. Nog fan går det framåt.

Puss!

Hembesök från Radio Kristianstad

Igår kom Radio Kristianstad hem till mina föräldrar i Häglinge för att göra en programinslag med mig i anslutning till dem serieworkshops jag har hållt (och ska hålla) på olika biblioteksfilialer i Hässleholms kommun under den här veckan. Det är sportlov i Skåne nu, vilket betyder att jag har varit ledig från mitt ordinarie serielärarjobb och istället ägnat mig åt detta. Sammantaget vill jag bara säga att det är så himla kul att träffa nya barn och få en inblick i deras fantasi. Plus att det alltid är intressant att få bekräftat att ungar är enormt kreativa när det gäller att ta livet av sina karaktärer eller kasta in dem i blodiga strider. Igår i Bjärnum gick i alla fall fyra barn igång på idén om att slänga ner den huvudkaraktär de hade skapat i en vulkan och låta den brinna upp. Och de gestaltade verkligen detta utförligt och på helt unika sätt. Fantastiskt!

Reportern från Radio Kristianstad fick också prova på att göra en serie under min varsamma handledning. Resultatet går att lyssna på här.

Kram!

Bjuder in en hjältinna från världen runtomkring

Jag bara jobbar och jobbar och slöar och krafsar runt i mitt eget anletes svett. På senaste tiden har det inte blivit gjort så mycket hjältinnor. Det finns några som väntar på redigering och där kan de få vänta tills löv kommer på träden, för just nu är det bara Stora Projektet och lärarjobbet som gäller.

Bjuder därför in Hushpuppy från filmen Beasts of the Southern Wild istället. Hon är en liten människa med enorm kraft i en värld full av smältande isar. När stormen kommer dränks hennes hemstad The Bathtub av stigande vatten. Det gäller att överleva, genom att fly eller härda ut. Och Hushpuppys dödssjuka pappa vägrar att lämna den plats där de bor. Ömsom försöker han rusta sin dotter till att bli stark, så stark att inget kan rå på henne och hon kan överleva i en fientlig värld, ömsom är han ur kontroll och våldsam. Deras relation blir akut samtidigt som hela världen står inför enorma förändringar och levnadsförutssättningarna för livet på jorden drastiskt omvandlas.

Förlust och livskraft är de starkaste strömningarna genom den här berättelsen. Den är bland dem absolut bästa historier jag någonsin fått ta del av. Den handlar om vår värld just nu, under den globala uppvärmningen, och om människor som är underklass, men inte hjälplösa, om att vi alla ska dö och våra samhällen också förintas, kanske nu, kanske något senare. Den kretsar också kring en flicka och hennes pappa som försöker nå varandra och skydda sig från varandra i en vansinnig situation. Och kring flickans envetna och metodiska underökningar av världen och universum, där allt hänger samman.

Kolla trailern:

Damen

Min familj gick och såg Den elektriska flickan på Malmö Stadsteater i början av januari. Kvinnan ovan är lite inspirerad av Damen i den pjäsen.

Jag har också sett Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och Farnaz Arbabi på Intiman (också stadsteatern, fast vid Operan) i Malmö. Så. Stört. Bra. Alla måste titta. Ja, just det, alla ville titta, så föreställningarna är typ utsålda. Det är bra, det är så det ska vara. Men om du bor någon annanstans än i Malmö, så kommer pjäsen och turnera med Riksteatern och jag kan inte rekommendera den nog om den skulle komma och spelas i din stad.

Detta är vad Stadsteatern skriver om pjäsen:

Har ni hört om vad som har hänt? En bil. En explosion. Mitt i city.

Ett brott har begåtts. En stad har förlamats av rädsla. Huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris nya pjäs irrar runt och försöker agera normalt i ett landskap fyllt av paranoia. Men vad är ett normalt beteende? Vem är en potentiell gärningsman? Och vad händer när de misstänksamma blickarna riktas mot den egna personen?

 Behövs nog inte tilläggas något. Jo, att det är strålande. Det är viktig, angelägen och fantastisk teater. Jag önskar verkligen att alla hade chansen att titta.

Vad som läses

Jag har nu börjat släpa med mig typ 30 olika serieböcker/tidningar till mina båda serieteckningsklasser, som jag travar upp i ljuvliga högar längst fram i klassrummet. De är för närvarande till för dem som blir klara med uppgifterna i förtid. Men självklart har jag som underliggande master plan att visa alla mina elever hur mycket bra serier det finns i denna värld.

Än så länge har följande bläddrats i:

Nofret av Sussi Bech.
Walking Dead 1 av Robert Kirkman och Tony Moore.
Lou av Julien Neel.
Kalle Anka-tidningar.
Mara från Ulthar av Karl Johnsson.
Aya från Yopougon av Marguerite Aboudet och Clément Oubrerie.
Mästerdetektiven Conan av Gosho Aoyama.
Rocky av Martin Kellerman.
Shaman King av Hiroyuki Takei.

Detta är vad jag har sett, alltså.

Hoppas att någon kommer ta upp Umbra av Elin Fahlstedt, Den hemliga kroppen av Sara Hansson och Persepolis av Marjane Satrapi. Bland så mycket annat! För närvarande är jag helt och hållet glad bara över hur nyfikna eleverna har varit på böckerna. Det bådar så himla gott. Och värmer mig i själen. Sådant.

Lite kommentarer från dem själva:

"Saskia, kan du inte ta med dig mer manga?"

"Den här tjejen var cool." (Sagt om Mara i Mara från Ulthar.)

"Hur ska jag tänka om jag vill rita av den här?" (Sagt om Kalle Anka-figurer.)

"Jag vill läsa en bok till." (Efter att ha läst Lou.)

"Den här tänker jag rita av." (Sagt om omslaget till ett Rocky-album.)

Och så mycket mer, haha, om de fortsätter så här kommer det bli läslektioner framöver! Och fram till dess ska jag ta med mig fler serier. Det kan helt enkelt inte bli för många serier.

Vårt gemensamma lockrop

Dotterbolaget Malmö utövar sin trollkraft igen. Ur skogens djup och från stadens alla gömmor kallar vi på dig och ber dig att demonstrera mot patriarkat och orättvisor på 8 mars. Bilden ovan är vårt collage och kommer snart att som affisch pryda din gata i Malmö.

Puss och okejrå!

Revolutionizing Spyken

Idag håller jag och Jenny Taravosh en workshop på gymnasieskolan Spyken i Lund i hur feministiskt serieskapande kan gå till. Vi är inbjudna av Feministisk Aktion Spyken, som består av tre tredjeårselever vilka har valt att som projektarbete organisera feministisk folkbildning på sin skola. Så. Himla. Coolt.

Du som identifierar dig som transperson eller kvinna och råkar gå på Spyken, kom och rita med oss mellan 13-15 idag, det kommer att bli grymt! (Ang salsnr osv så får du rådfråga affischerna som sitter uppsatta i skolan.) 

Rapport följer!

Mötet

De senaste två lektionerna har mina högstadieelever fått skapa först en karaktär, sedan en till som står i relation till den första (som fiende, bästa vän, kärlek eller någon att tycka synd om). Därefter har de fått göra varsin enruting om vad som sker när de här båda karaktärerna träffas. 

Rutan ovan är ett utdrag ur skissversionen av mitt Stora Projekt och den skildrar just exakt detta. 

En blick in i drömverkstaden

Samlar nu alla timmar jag har för att experimentera med färgläggning till Projektet. Herregud, tänker ni, vad är det för projekt egentligen?

Jo, det är min siluettserienovell på 27 sidor som kommer ges ut till Bokmässan i Göteborg i höst. Just nu vill jag inte säga ner om den än följande: Den utspelar sig i Skogen. Det finns tre gestalter, ett rådjur, en jägare och en flicka. Och relationerna som binder samman dem är en cirkel av makt och kontroll som dras åt som en strypsnara. 

Bygger färgscheman just nu, kodar dramats olika sekvenser med olika färg. Rött, gult och grön-lila ska inte blandas hur som helst,  utan planeras ut och användas med eftertanke i olika delar av serien. Det är som sagt 27 sidor. Planerar jag inte detta ordentligt kommer slutresultatet bli kaos och övermättnad, färgläggningen kommer tappa sin betydelse.

Men trots det, är testskissen av förstasidan nedan riktigt vacker tycker jag. Och då vill jag bju' på den då:

This is no final solution

Just nu lyssnar jag mycket på den här låten:

I det Stora Projektet så experimenterar jag med färgläggning till bakgrunder. Sitter och blandar till små fyrkanter med akvarellfärg som jag ska skanna in och manipulera digitalt, mycket terapeutiskt.

Soraya Hashim i alla mina hjärtan

Hej Soraya!

Du bloggar så bra och är så, så grym. Började läsa din blogg på nöjesguiden.se idag. Mitt liv förgylldes. Någonstans mitt i inlägget om snäll mat började tunnt, tunnt glitter lägga sig som pudersnö runt mitt hjärta. Allting blev dämpat och stilla och det var varmt och skönt och mänskligt. Gud vad glad jag är att du finns!

Mycket kärlek

/

Saskia


Hej alla andra,

Läs Sorayas blogg. Det kommer börja singla fint glitter ner på alla små, små sår inuti eran kropp. Jag unnar er det. Tacka Soraya.

Kram!

/

Saskia

Manabilderna (HURRA!)

Jag lovade ju att jag skulle visa upp min temastart till det nyaste numret av den antirasistiska tidskriften Mana! Och en ska hålla det en lovar, så nu kommer bilden äntligen:

Koloniala maktrelationer

Ackompanjerat av text fick mitt collage ovan vräka ut sig på ett helt uppslag och fungera som en introduktion till detta nr:s tema, vilket är turism.

Jag jobbade i en vecka med att tillverka den här bilden och det tog väldigt mycket tid och kraft att färdigställa den. På vägen hann jag skapa säkert femton stycken stommar till collage som jag aldrig slutförde, oftast för att de antingen inte kommunicerade temat och det antirasistiska perspektivet tydligt nog eller för att de inte passade in i formatet. Dock lyckades jag åstadkomma i alla fall en till bild som hade kunnat nå pressarna. I slutändan valde jag inte den, utan jobbade vidare ända in på deadlinelinjen, men jag gillar den mycket i alla fall, så nu bjussar jag på skissen till den med:

Och så här ser tidningen ut:

Och själva uppslaget:

Och vad gör vi nu, när vi är publicerade i en sådan förnämlig tidskrift som Mana? Jo, vi klappar oss på axeln. Riktigt mycket. För vi är så STOLTA över oss!

Lilla Berlin

Alltså, Ellen Ekman (min gamla klasskompis och universalgeni) har tagit över Metro! Nu serveras hennes strippserie Lilla Berlin till läsarna varje vardag. Och den är jättebra! Plus sug på det, att det går att läsa den här serien VARJE VARDAG I METRO! Erkänn extremt lyxigt.

Förutom i Sveriges typ mest spridda papperstidning syns Ellen på sin blogg.

In och läs då!

/

Saskia

Athena Wheatly

Dagens tips:

Sylvan Migdal gör webbserien "Athena Wheatly or Warp and Weft", läs den, den är cool! En ung kvinna i under den viktorianska eran utforskar tidsresande på dagen och drömmer om märkliga science fiction-världar på nätterna. Genom en tidsresetest som går snett hamnar hon långt in i framtiden och där hon tas om hand och övervakas av en samling intressanta och underliga personer. Den här serien har en värme, personlighet och detaljrikedom som jag ofta saknar i följetongswebbserier (obs har ej läst många). Plus jäkla många people of colour-karaktärer (i huvudroller!) och queers och brudar.

Athenas vardag och samtid.

Lite om att följa och bryta mot historisk korrekt framställning: Lägg märke till Newtonpostern i Athenas sovrum. Jag gillar verkligen när man bryter mot historisk korrekthet på just det här sättet. Det är inte Athenas beundran för Newton som är otidsenlig, utan bara den 90-talsaktiga postern, som ju i sin tur verkligen uttrycker hennes förhållande till honom och till vetenskap i allmänhet. Postern (definitivt inte viktoriansk) blir en enkel, rolig och smart väg till att göra Athena mer tillgänglig för oss som just en viktoriansk ung kvinna med passion för SCIENCE! Älskar hur detta angreppssätt används i tex Marie Antoinette av Sophia Coppola, som ju är strödd med modern musik och icke-historiskt korrekt mode för att förstärka bilden av den dåtida franska aristorkratin som en sorts 1700-talets Paris Hilton-människor. När en gör på det här sättet medvetet och det historiskt inkorrekta hjälper en att berätta något centralt om relationer, hierkier och sammanhang så tycker jag att det är grymt användbart och att det bara är att kräma på. Och nej, detta är ingen överanalys av obetydlig detaljer, detta är berättarteknik och viktiga element i framställning, sådetså.

 

 Bokstavligen indragen i fel tid...

 ...i vilken en massa skumma typer härjar...

 

...som bara sådär tar med en till den här fina, fina sexklubben...

...som en hade lite svårt att uppskatta för att en kom från en tid med låt oss säga annorlunda inställning till sex.

Tycker att teckningarna i den här serien är helt ljuvliga. Plus storyn, så LÄS på http://www.athenawheatley.com/?date=20110526 (och för alla som undrar varför jag inte bara gör en smidig länk så funkar det inte på min blogspot just nu, det är inte jag som är väldigt dålig på internet barasåattnivet.)

Frökenmagistern

Nästa vecka drar mitt nya jobb igång som serieteckningslärare inom elevens val på Zenithskolan i Malmö. Kommer undervisa människor i åldern tolv till femton (åk 6-8, men åttorna kan ju hinna fylla moppe under vårens lopp). Just nu förbereder jag mina första lektioner, som kommer att handla om serier som medium (att det oftast är ord och bild tillsammans utportionerat på flera rutor) och känslor. Närmare bestämt ilska. Med vrede som utgångspunkt ska eleverna få göra en- och fyrrutingar. Say no moore just nu, men det ska bli intressant att äntligen få möta de här klasserna. Jag tror att den här terminen kommer bli omskakande, lärorik och förhoppningsvis väldigt, väldigt rolig.

Så här glad vill jag vara i klassrummet.

F.ö. är jag fortfarande lite överväldigad över att mitt arbetsschema för våren ser så strukturerat och tilltalande ut. Framförallt eftersom att hösten innebar en stigande kurva av jobbångest av typen: Hur ska jag få ett deltidsjobb till som ger mig tillräckligt mycket cash för att kunna fortsätta med Mitt Stora Serieprojekt, men tar upp tillräckligt lite tid för att ge mig space att faktiskt rita? Det är svårt att balansera det där och ett helvete att försöka agera smart i: Ska jag ta extra timmar på det deltidsjobb jag har, trots att jag egentligen söker andra jobb och kan behöva just dem timmarna lediga för att kunna ta pass om jag får en ny tjänst? Plus att när du söker jobb, så kan du inte vara nöjd med dig själv förrens du har fått ett. Även om du känner en tillfällig lättnad efter att ha ringt potentiella arbetsgivare och sprungit runt på stan och delat ut ditt CV, så kvarstår ändå faktum att tills du har fått napp så har du inte åstadkommit någonting. Och i längden är det en väldigt tärande situation.

Men nu, nu har jag deltidsjobb så att jag klarar mig och ändå två hela lediga dagar i veckan för Projektet. C'est trés magnifique, mes chéres...

Dessutom är det nödvändigt, för jag har satt min deadline för Projektet till början av sommaren. Mästerverket kommer inte publiceras förrens i höst, men jag vill bli klar i förväg. Så att sommaren och hösten kan innebära nya djärva äventyr.

Jag i Mana!

Alltså jag måste bara skvallra om att jag är publicerad i nästa nummer (4 2012) av den antirasistiska tidskriften Mana!


Och att jag har ett helt uppslag att fläka ut min illustration över, det känns stort. Bild kommer inom kort och troligtvis en lång härlig redogörelse av vad för blod, svett och tårar som dryper ur en när en jobbar i collageteknik under hård inre press och med tight deadline.