torsdag 21 mars 2013

Kära mig och Beatrice Ask

Amat Levin tipsade på sin blogg om Alejandro Leiva Wengers jämförelse mellan reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris text "Bästa Beatrice Ask" och de på Johannes Anyurus "För vita svenskar är rasisten alltid någon annan" och en analys av varför Khemiris text blivit så unisont hyllad, älskad och delad av samma människor som inte spridit, uppmärksammat eller velat gå i dialog med Anyurus text. Läs här.

Tror att det är lätt att Khemiris text för många (vita) blir det sista förlösandet av känslor kring Reva och rasistisk profilering i Sverige idag och igår och imorgon. Den blir en samlingspunkt, en plats där folk kan få utlopp för sina frustrerade känslor, sin gnagande oro och omvandlas till goda antirasister igen, för att sedan gå vidare till andra tankar, andra "nyheter", andra politiska frågor. Därför är Leiva Wengers artikel så viktig, för att den pekar ut hur hyllningsreaktionerna från hela den vita kultursfären på Khemiris text tyvärr inte är konstruktiva för antirasistisk kamp. Är glad att den uppmärksammar mig på det, för jag hade inte sett igenom det själv. Jag hade gått runt med en känsla i kroppen av att något bra och viktigt hade hänt genom Khemiris text och känt mig förenad med andra människor genom den. Den fick mig att känna mig god. Och missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att den är fantastisk och viktig, jag är glad att jag fått läsa den och jag kommer att bära den med mig. Men den får inte bli slutet för vårt engagemang, varken gällande Reva specifikt eller antirasism i allmänhet.

Och vi måste återkoppla till de platser som gör ont, framförallt för oss vita att befinna oss på. Jag tror att verklig antirasism gör väldigt ont för oss som tillhör maktmajoriteten. Vi måste backa och vänja oss vid att våra röster inte hörs lika unisont, lika uteslutande, vid att det vi säger inte nödvändigtvis är fruktansvärt relevant och intressant, vid att de angreppsvinklar vi väljer gentemot rasism kanske själva bär på (eventuellt dold) rasism och behöver omprövas, vid att lyssna, vid att söka information självständigt och från källor vi tidigare inte brytt oss om. Vi måste vänja oss vid att vi är problematiska. Vid att vistas i sammanhang där vi inte utgör majoritet och inte heller tar upp en opropotionerlig del av ytan och talartiden. Vid att våra goda avsikter ibland är helt missriktade, poänglösa och kan bära på rasism i sig. Vid att inte ha något bekvämt språk för att tala om erfarenheter av rasism, eftersom att sådana berättelser gör något med vår jag-känsla, vi vet att det inte är vi som är utsatta och känner att det finns något riskabelt och märkligt obehagligt i att plötsligt inte vara det självklara subjektet. Det är som att dem samtalen, när de inte hålls med andra vita utan med people of colour och när de inte anpassas till oss och vår bekvämlighet, får oss att känna att det finns ett hot mot oss, ett imperativ: "Flytta på dig. Du ska flytta på dig." Och att rösten som säger det inte är vänlig. Den tillhör inte en person som gillar oss. Och det är någonstans där pudelns kärna är. För nej, den rösten har ingen anledning att gilla oss. Och det är inte dens antipati som är problemet. Den antipatin har uppstått ur vår ovilja och oförmåga att rannsaka och förändra oss själva. Ur att vi unnar oss att inte undersöka vår egen del i den rasistiska maktstrukturen som är en del av samhällskonstruktionen. Ur att vi får fördelar och accepterar dem, för att sedan tveka och tystna och ignorera, skratta bort eller håna dem som vittnar om att vi är priviligerade och att våra privilegium kommer på bekostnad av andras rättigheter och trygghet. På bekostnad av deras liv och hälsa, självsäkerhet och möjligheter.

Vi har fått så många chanser att välja annorlunda. Vi har fortfarande alla de där möjligheterna. Det är inte oss det är synd om. Det är inte synd om oss för att vi drar nytta av ett förtryckande system och att folk blir förbannade på oss för det och vill ställa oss till svars. Varför kräver vi i en sådan här situation att de ska tycka om oss? Varför är det vår respons? Sök emotionell näring och bekräftelse på annat håll. Våga lyssna och våga vara tyst och tänka efter. Våga också tala och ta intitativ i den antirasistiska kampen, men förstå att vi ingår i ett samtal med inte en utan miljoner (och globalt miljarder) människor som vi inte brukar lyssna på och att detta är deras rättighetskamp. Vi är alla en vit person som i egenskap av detta tillhör maktmajoriteten, även om vi också har andra tillhörigheter till grupper som är i maktminoritet. Att våra röster hörs är i sig inte att bryta status quo. Även om vi skulle säga bra saker. Även om vi menar väl. Och allvarligt talat, så är inte vår egen övertygelse om de två sakerna ett bevis för att vi på ett konstruktivt sätt bidrar till förändring. Och det gör ont. Våga låta det göra ont. Och förbli ödmjuk i det, bara för att vi känner smärta innebär det inte att spelbrädet plötsligt har förändrats och att det är vi som är utsatta.

Om du pallat läsa allt detta tycker jag att du ska läsa Leiva Wengers text nu.

måndag 18 mars 2013

Lektyr för hjärnan, själen, kampnerverna och empatin

Nya numret av Bang verkar ju hur bra som helst. Rekommenderar alla att läsa dem gratistexter som har lagts upp på nätet redan och sedan köpa tidningen om ni har möjlighet.

Den saudiska filmmakaren Haifaa Al Mansour intervjuas och tipsar bland annat om den här saudiska feministbloggen. Blev helt glad. Ännu en röst som hittat fram till mig. Från långt bortifrån, där svensk media endast har mycket sporadisk och vinklad bevakning. Och samtidigt från ett land där den nation jag tillhör har betett sig helt skrämmande verklighetsfrånvänt. (Ingen har glömt vapenfabriken än, I guess.)

Fick också äntligen läsa en text av Lidija Praizović, vilket jag velat sedan Camila och Mireya i en podcast diskuterade kontroversen kring hennes uppgörelse med den vit medelklasselit som i stort sett har monopol på elevplatserna på den prestigefyllda folkhögskolan Biskops-Arnö. Har inte kunnat få tag på den än, men kände mig därför så enormt treatad av att få läsa mailkonversationen mellan henne och Devrim Mavi. Djupt personlig, intelligent och utvecklande. Den känns som något en kan bygga hur mycket som helst på. Vill att sådant som detta ska utgöra grunden för en djupgående framåtrörelse. Tror det kan ta oss någonstans. Till viktiga, konstruktiva platser.

Vill bara ha pappers-Bang nu.

I Lund blåser vinden så hårt idag att det är svårt att röra sig framåt på gatorna på riktigt. Den kan nästan trycka dig bakåt.

Förra fredagen på 8 mars läste vi i DB-Malmö våra serier på Moriskan och det var fantastiskt, tack alla som kom och tack alla oss i DB-Malmö, kan få gåshud över hur bra det blir när vi göra saker ihop. Tack också Athena Farrokhzad för att du läste ur din nya diktsamling Vitsvit, var tvungen att knyta händerna så att det gjorde ont medan jag lyssnade på dig. Det var så stört bra.

Idag vill jag lyssna en massa på Alina Devecerski. Hon får mig att känna mig som att jag får patriarkatet att backa bakåt, snubblande. Lyssna en gång till på den här låten bara:


 

fredag 8 mars 2013

Din inbjudan med guldbokstäver (8 mars)

Fira 8 mars med Dotterbolaget på Moriskan i Malmö! 

Vi har gjort i ordning lyxiga banderoller, vimplar och flaggor som ligger redo att pimpas av just Dig. Inspireras av vår slagordsutställning för att gestalta ditt eget favoritfeministiska budskap. 


Som om inte detta vore nog kan du samtidigt lyssna till dramatiserade serier med högklassiga ljudeffekter av och med Malmös bästa feministiska seriekollektiv. Vi är den första akten på denna scen ikväll som sen gästas av bl.a. Gudrun Schyman, Amplify dot och Samba Furia. 

OBS! Kom i tid OBS! Du är extremt välkommen!